Boningsfasen

Alla känner till den och talar om den.
Den där nedärvda genen i den gravida kvinnan som börjar plocka, städa, dona och fixa mot slutet av graviditeten. Hon sätter bo för att ta hand om sitt barn.

Och ärligt talat...
Kan det inte vara så att det är samma nedärvda gen som gör att vissa av oss kvinnor VILL vara hemma med våra barn? Kan det inte vara samma gen som gör att så många av oss väljer vårdande yrken?

Att jag tar upp detta beror på att det återigen tas upp i Aftonbladet om "hemmafru-trenden". Att så många väljer bort arbetsmarknaden för att satsa på familjen.
Både folk som är för och folk som är emot får framföra sin åsikt.
Men jag blir lite ledsen när jag läser vad de som är emot säger.

Inte kan väl mitt val förstöra hela kampen för jämställdhet?
Ska jag lastas för att kvinnor får sämre löner och villkor på arbetsmarknaden?
Har inte alla rättighet/skyldighet att råda över sitt eget liv?

Ja, det kommer drabba min pension om vi mot all förmodan skulle gå isär. Men vi har tänkt på detta och därför lagt in extra pensions-sparande för bara mig.
Ja, jag kanske inte kommer vara så attraktiv på arbetsmarknaden om jag går hemma i flera år. Men jag har tänkt på det också, och har därför sett till att ha två timanställningar för att hela tiden ha en fot inne. Då tror jag faktiskt mitt val kan vara något positivt i slutändan.

Jag har inte haft samma önskan innan, efter de andra barnen, utan skyndat mig ut till arbetslivet.
Någon vis person sa en gång att "För varje barn man får växer kärleken till de övriga" och så är det nog.
Det är nog det som har hänt.

Mina barn är mina, och jag vill att vi ska finnas där för dom så länge dom vill.
Låt mig få ha mitt val.
Låt mig få stanna i boningsfasen.