I dag ska mina tjejer börja rida på ridskola, eller ponnylekis som det heter.
Jag vet inte vad jag tycker om det, men dom vill, så då får dom väl prova då.
Jag gillar ju hästar och stallmiljö, var själv hästtjej i den åldern, och drömde om att få en egen häst.
Skillnaden var att jag hängde i grannens stall, gratis, eller snarare hjälpte till med hästarna.
På ridskola red jag en termin, och det var inget för mig. Jag är en relationsinriktad person, och hade ont av den där löpande band principen. Bli tilldelad en häst, rida lite, för att sen lämna över till någon annan.
Man lärde aldrig känna hästarna och framför allt. Du var inte någon speciell person för hästarna. Och allt detta fick man betala hutlösa pengar för.
Ja ja, vi får väl se hur det går.
Kanske blir dom hästtjejer och börjar övertala pappa om en egen häst.
Vi får väl se om han kan säga nej. En sak är i alla fall säker. Det finns massor av djur i vårt hus och det är inte jag som har skaffat ett enda.
Men det känns ändå ganska bra.
