Surfade omkring lite på familjeliv och fastnade i en tråd om ögonfärg och genetik.
Hu...det ger mig rysningar i hela kroppen och kastar mig tillbaka till några skräckfyllda dagar i högstadiet.
Vi läste genetiklära på biologin och läraren visade på dessa förenklade scheman om arvsanlag. Och där stod det klart...svart på vitt... att jag INTE kunde vara barn till mina föräldrar. Mamma är jag ju väldigt lik utseendemässigt alltså kunde inte min älskade pappa vara min riktiga pappa.
Det vi lärde oss var att våra föräldrar bär på anlag från sina föräldrar (konstigt va!), så att om alla farföräldrarna var blåögda kunde de omöjligt få ett brunögt barnbarn.
Hjälp! Mormor och morfar är/var blåögda, likadant med farmor och farfar och jag hade ju grön/bruna....
Och inte vågade jag fråga läraren om jag missförstått, utan tankarna bara malde runt runt runt.
Inte kunde jag ju fråga mamma och pappa heller. Tänk om pappa trodde att han var min riktiga pappa och inte ville ha mig om han fick veta. Och tänk om mamma blev arg för att jag luskat ut hennes hemlighet.
Fast i och för sig....det kunde ju ha varit mormor eller farmor som haft nån annan?
Hur som helst så märkte ju min mamma att något var galet och fick till slut ur mig vad det var. Jag tror till och med hon ringde och skällde på skolan. Jag fick sedan förklarat för mig att detta var en förenklad variant av hur genetik fungerar och att mycket annat kan träda fram.
Förenklad variant!
Jo jag tackar, men då får man vara vääääldigt tydlig med det. Särskilt när man har att göra med elever som är i den ålder dom ska finna sin egen identitet och ett missförstånd då blir inte bra.
Det känns inte alls bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar