Så har jag hamnat där igen....
Dom vill förvandla mitt timvik till ett mer permanent jobb.
Hjälp!
Jag vill ju inte börja än.
Men det här j**** yrket är ju som ett kall.
Pedagoger är FÖR lojala, FÖR flexibla, fixar trixar och ordnar, allt för ANDRAS bästa.
Jag gjorde det efter Casper...ställde upp... inskolade han på dagis 1/2 år tidigare än tänkt...bara för att lösa en situation.
Likadant med Cornelia. Ett "ställa upp två tre veckor" blev permanent.
Efter Gabriella hade jag tagit paus från den världen och valde själv.
Men som sagt...
Nu har jag hamnat där igen och frågan är:
Ska jag följa mitt hjärta eller mitt kall???
Ska man tänka på sig själv eller sina medmänniskor?
Fast...är inte kyrkogården redan full av oumbärliga människor?
...allt för ANDRAS bästa.
SvaraRaderaJag tror inte att det är så svårt att bestämma vem de andra är...
Jag gjorde det....
SvaraRaderaJag formade min mun till ett NEJ, jag är inte beredd än.
Jag förklarade för kollegan det berörde och hon förstod mig.
Och det kändes bra...
Det är ju det jag bestämt, att livet är för kort för att inte följa sin egen magkänsla och sin egen vilja.
Bra!
SvaraRaderaDu har rätt.
Det är bättre att följa sin egen magkänsla och sin egen vilja än att ångra att man inte gjorde detta.